13.12.2025
I EN NYLIG ledare ställde Jonas Bladh den provokativa frågan om det är dags att ”skrota landskapsregeringen” och om Åland helt enkelt är för litet för parlamentarism. För fem år sedan hade mitt svar varit ett spontant ja. Som nykomling i politiken skrev jag då en insändare driven av liknande frustration. Fem år senare, med erfarenhet från ”den andra sidan” som minister, ser jag mer av helheten, men landar ändå i samma slutsats: vårt politiska system är långt ifrån optimalt.
Att återgå till någon form av samstyre är däremot ingen lösning. Tvärtom. Det skulle sannolikt förstärka problemen. Men att låtsas som att dagens modell fungerar exemplariskt hjälper inte heller någon. Och därför, efter en snabb mejlväxling med Bladh, sitter jag nu här och skriver denna text.
Åländsk politik är extremt sakfokuserad, på bekostnad av helheten. Åländsk politik kretsar ofta kring detaljer: turlistor, enskilda datasystem, en blankett här och en annan där. Det finns något fint i att det är så lätt att påverka. Men baksidan är att detaljnivån präglar hela den politiska kulturen.
I ETT STÖRRE land driver regering och opposition riktningar, modeller och helhetsstrategier. På Åland kan man bli invald för att man lovat att ”rädda en specifik sak”, ”stoppa en annan” eller ”aldrig kompromissa om det här”. Och eftersom vårt valsystem gör det möjligt att komma in med relativt få röster blir sådana löften till politiska bojor.
Politik är samarbete och samarbete kräver kompromisser. Det låter självklart, men i dagens klimat betraktas kompromisser nästan som karaktärsbrist. Media älskar rubriker om den som ”inte lyder partipiskan” eller ”går emot regeringen” och som i stället ”lyssnar på sina väljare”. Det kan låta hedervärt men sanningen är att ingen sitter i lagtinget enbart tack vare sina egna röster utan tack vare ett parti, och alla de människor som tillsammans burit in en.
Och sitter man i regeringen är uppdraget just detta: att hitta lösningar som en majoritet av ålänningarna kan leva med och inte bara vad den egna väljarkåren önskar. Komplexa frågor kan inte genomföras utan kompromisser, först inom partiet och sedan inom regeringen.
I politiken är ”tillräckligt bra” ofta betydligt bättre än ”ingenting alls”. Det är bättre att påverka ett förslag och göra det bättre än att stå vid sidan och ropa.
ÅLÄNDSK POLITIK är inte ensamt om att ha brister. För några år sedan deltog jag i ett evenemang under Almedalsveckan där ungdomspartierna skulle diskutera framtiden. Jag gick dit med förhoppningar om visioner och kreativa idéer. Det jag möttes av var en tävling i debatteknik. Poäng för snabba repliker, applåder och hejarop för förolämpningar och tystnad för resonemang. Då förstod jag hur svensk politik hamnat där den är: debatten är det viktigaste, inte resonemanget. Alla som sett en svensk tv-debatt vet vad jag menar.
När jag ser Åland i dag känner jag igen samma mönster. Debatt och konflikt hamnar allt oftare i centrum, medan själva resultatet får stå tillbaka. Lägg därtill sociala medier, där missinformation sprids långt snabbare än fakta hinner bemötas, och vår redan detaljfokuserade politiska kultur blir ännu mer skör. Kombinationen av konfliktfokus, extrem sakpolitik och sociala medier är en oroande mix. Det är en farlig spiral för en självstyrelse som är beroende av långsiktighet, förtroende och stabilt samarbete.
FÖRESTÄLL DIG ett företag som styrs på samma sätt. Det vore som ett bolag där styrelsemedlemmarna:
• främst vill bevisa att de andra har fel,
• lägger mer tid på att formulera pressmeddelanden än på att lösa problemen,
• ältar detaljer i månader och år i stället för att ge ledningen riktning och mandat,
• bara kan acceptera beslut som man själv är 100 procent nöjd med,
• väljer projekt efter vad som ger mest synlighet, inte störst nytta.
INGET FÖRETAG skulle överleva. Men i politiken betraktas det som normalt och så undrar vi varför saker går långsamt.
Den exakta lösningen vet jag inte än. Men jag vet att vi behöver ett system som främjar samarbete, inte motverkar det. Ett rimligt första steg vore att sluta gynna avhopp från lagtingsgrupper på det sätt som sker i dag. Som avhoppare får man nämligen både förtur och mer taltid i lagtinget, egen finansiering och ofta mer medialt utrymme än sina tidigare kollegor. Systemet belönar politisk splittring.
Ett optimalt antal partier för Åland, enligt min mening, vore högst fem i stället för dagens nio. Om man inte lyckas samarbeta i ett större parti så kommer man omöjligt att kunna sitta i regering med andra partier och föra Åland framåt.
Vi behöver ett politiskt system som belönar det gemensamma resultatet och inte det individuella utspelet. Ett system som ger lagtinget rätt förutsättningar att sluta fokusera på detaljgrälen och börja leverera långsiktig nytta för befolkningen.
Jesper Josefsson
Näringsminister
